97
            Hur lik en vinter skilsmässan var lång              
            från dej - min glädje - under år som flytt; 
            vad köld jag känt och svarta dagar grytt : 
            överallt Decembrars ödsliga säsong... 
             Den tid avlägsnat nyss var sommarljus; 
             ymnig höst sjudande - och glömsk av nöd - 
             bar på den ystra blomstringens fröhus, 
             som änkors magar efter makars död ... 
            Ack denna rika skörd blott tycktes mej 
            föräldralösas hopp, ofruktbart skum - 
            ty sommarns myckna fröjder vänta Dej : 
            se´n du gick bort är varje fågel stum ... 
             Ifall de ljuda - då med röst så tom 
             att bladen bleks av skräck för vinterns dom 
     
    98
            Jag varit från dej när vår sjöd omkring, 
            då spräcklig, rask April prydd i sin prakt 
            göt ungdoms ande i vartenda ting 
            så trög Saturnus sken och höll hans takt ! 
             Men varken stim av fåglar, eller lukt 
             av blommängds stofter eller ljuv nyans, 
             lät mej få fram nån sommarsagas frukt 
             eller den plocka ur stolt skötes ans; 
            ej heller över liljans vithet undra; 
            ge pris nån ros ej för dess rodnads djup : 
            dom blev blott rara, tecken på beundran 
            bildade efter dej - allts arketyp. 
             Jämt är det vinter utan den jag smekte : 
             som med din skugga, när med sånt jag lekte 
     
    99
            Jag dömt framfusiga violns triumf: 
            " Honungstjuv, varifrån tog du din doft 
            om ej min kärleks anda; purpurns trumf 
            som på din lena kind dväljs, din hys stoft, 
            du i min älsklings ådror dränkt för plumpt ! "   
             Ty näpstes liljan - för den tog din hand; 
             och mejrams knoppar - av ditt hårs visit; 
             förskräckta rosor stå på törnets tand: 
             en blygselröd, en annan ångestvit; 
            en tredje, varkendera, båda stal´t 
            och lagt till röverit din andedräkt - 
            men stolthet växte på sånt rov fatalt 
            och straffets kräftmask åt till döds all släkt ! 
             Fler blomster har jag märkt, dock inga sett 
             som inte sötma eller färg du gett  
     
    100
            Var finns du, Sångmö, som så länge glömt 
            att hylla vad dej skänkt all din förmåga ? 
            Slösas passion på skvalmusik och dröm, 
            falnar den kraft som ger skumt ämne låga. 
             Vänd om strax, glömska Musa, och befria 
             med ädel takt den tid du lojt använt; 
             sjung för rätt öron aktad melodi - ah 
             där får din penna form och argument. 
            Upp lata sångmö, se min älsklings ståt : 
            har tid graverat minsta rynka på´n ? 
            Om - gör satir raskt över dess försåt, 
            så tidens rov möts överallt med hån ! 
             Lova min kärlek kvickare˜än öds liv - 
             så korsas skäran och uslingens kniv 
    
Allmänna
kommentarer