17 
            Vem trodde vers, då tidens takt förlöpt, 
            om jag fyllt den med allt av din merit ? 
            fast himlen vet som gravvalv den blott snöpt 
            höljer ditt liv - ger ej ens språkdelns bit. 
             Om jag skrev ner ditt ögas vackerhet 
             och på rytmlösa fötter all din grace, 
             skulle vår framtid säja : lögn, Poet ! 
             sånt paradis ej känt vad jordiskt has 
            Då skyddes mina blad, gula av år, 
            likt gubbar - mindre sanning i än tunga; 
            vad ditt rätt troget är, nämns skaldens dår 
            som på tänjd meter Antik narr vill sjunga ! 
             Finns då nåt barn i livet, så förnim : 
             du lever dubbelt - i det och mitt rim 
     
    18 
            Skall jag förlikna dej med sommarns dag ? 
            Du är mer älsklig, långt mer moderat ! 
            Rå vindar sno Majs knoppande behag - 
            och sommarns lån är kortfristig kamrat: 
             ibland slås himlens öga för hett opp; 
             hans guld och hy skäms ofta av ett dis; 
             och alla ljus känt fall från ljusets topp 
             av slump och på naturns omväxelvis - 
            men din evärderliga sommar står 
            och tappar ej sitt grepp om skönheten; 
            ej skryter död Du i hans skugga går 
            som växer i en rytm och rad perenn  
             Alltfort som mänskor rörs och ögon ser - 
             så länge håller det och liv dej ger 
     
    19 
            Du glufsartid - gör slö vart lejons tass; 
            må egna söta kullen slukas av sin hjord; 
            ryck ur hätsk tigers svalg tand som är vass; 
            bränn Fénix sega liv i hennes blod; 
             gör glatt och tungt säsonger i din flykt; 
             gör vad du vill, på fötter som ha brått, 
             med vida världens godsaker du knyckt -  
             men jag förbjuder dej ett fasligt brott : 
            kör ej med horolog min käres fält; 
            gör ingen fåra med din plumpa penna; 
            låt honom fläckfri i ditt lopp bli sällt 
            och skönsta mönster efterföljt av Män ! 
             Dock gör ditt värsta, grå-tid, trots orätt  
             Jämt finns min älskade˜ung i min sonett 
     
    20 
            Ett kvinnoansikte, av naturn själv sant 
            målat, har du - min kärleks Herrskarinna : 
            en feminin, len håg men ej bekant 
            med nyckfullhet som sättet hos falsk kvinna; 
             ögat mer klart, och mindre lätt i rullning, 
             förgyller vart objekt som det beser; 
             Hyvns karl (allt hudverk i kontroll för gullning)  
             betar mäns blickar - kvinnors själar mer... 
            Ursprungligt kvinna föddes du - fast avigt 
            naturen verkande föll själv i trans 
            adderande till intet i min avsikt: 
            nå´t som bedrog mej på just dej nånstans ! 
             Då den utlemnat dej till kvinnofröjd, 
             är min din kärlek - dom dess bruk gör nöjd 
    
Allmänna
kommentarer