Renässansmänniskan Shakespeare - påbörjad...

William, som troligen tidigt (vid 18) visade sin manbarhet genom att göra den betydligt äldre Ann Hathaway med barn, befinner sig i Sonett-sviten i en oklar men spännande position mellan Han och Hon: på ena sidan en socialt högre stående, feminin man som andligt sett verkar mera njutningsinriktad än kreativ - å andra sidan en kvinna vars status knappast är hög (utom möjligen i förhållande till Shakespeares) men med kreativ, dominerande(?) eroticism.
Därimellan alltså ´Spjutskakaren´: själsligt ytterst receptiv (kvinnligt mottaglig) och med sitt vid denna tid socialt sett tvivelaktiga skapande, som visserligen kan ses som andligt virilt men utan erkänt konstnärligt status - som skådespelande och pjäsförfattande familjeförsörjare ingen säker ställning utan av sina samtida från den bildade klassen betraktad som uppkomling och (alltför) populär, och som eftersträvad lyriker alltför plump...

Detta kan räcka som riktlinje för den som mera vill rationalisera, vad T.S. Eliot kallade det ´objektiva korrelat´ som all stor konst förmår relatera till, hellre än att ´bara´ uppleva sonetterna!
(och jag menar att ´milde´ vilde ´Bill´ lyckats med detta även i denna svit, medan en hel del uppskattande kritiker förbehåller sig vissa reservationer...)

Slutligen - jag anser inte denna tolkning vara perfekt utan förhoppningsvis bara tillräckligt shakespearesk för att i någon mån återspegla sonettsvitens spänningsfält.

Och denna mångtydiga dynamik är, tror jag, central för Shakespeares verk.
400 år före vår millenium - med ett ben i den gamla, ett ben i den nya tiden!
 

Minne - Erotik - Utforskande - Lärande:

Senare tids hjärnforskning har uppdagat den nära förbindelsen mellan minnesförmågan och erotiken/ sexualiteten. Jag är böjd att ge dom rätt i detta och den därav följande betydelsen av driftens roll vid utforskandet av både den yttre och den inre världen. Varav följer indikationer för lärandet: det ska helst vara ´lustfyllt´ för att bli effektivt och livslångt. Ripeness is all ! Och jag tror att Sonett-sviten bl.a. är just ett sådant utforskande/lärande - därmed av central betydelse för förståelsen av mognaden i Shakespeares konstnärsskap omkring sekelskiftet.
Pillbaka: Kommentar Sonett 32

Till detta återkommer jagnog...
Ufder tiden en abrovink över John "Jack" Donne<A>

Sonetterna
Synpunkter välkomnas av  Vävmäster.
 9